Den behandling som erbjuds för icke-fysiska åkommor domineras så gott som fullständigt av olika slags indi- vidualterapier. Frågan är om det är det enda individen behöver i ett samhälle som sedan länge präglas av ökad individualisering och därmed isolering?
Jag inleder härmed en ny serie av blogginlägg som handlar om hur sjukvården behandlar, eller undlåter att behandla, så kallade mentala sjukdomar. Men det handlar inte endast om sjukvården, utan i minst lika stor utsträckning om samhället vi lever i och dominerande föreställningar om friskhet, sjukdom, människan och samhället. Mitt mål är dels att utifrån serien småningom formulera debattartiklar till ledande morgon- och kvällstidningar, dels att i dem lyfta fram socialpsykologiska perspektiv som mycket väl kan komplettera dagens terapimetoder. Artiklarna kommer att, liksom inläggen, främst skjuta in sig på behandlingen av utbrändhet.
I detta inledande inlägg i serien skissar jag grovt på några huvudsakliga tankegångar, vilka jag i kommande inlägg hoppas kunna utveckla och fördjupa. Tankegångarna kan sammanfattas på följande vis:
- Några brister i dagens behandling av utbrändhet
- Förslag på socialpsykologiska perspektiv i behandling av utbrändhet
- Hur socialpsykologiska perspektiv kan komplettera och utveckla dagens metoder i behandling av utbrändhet
- Implikationer av att ha socialpsykologiska perspektiv med i behandling: hur blir reaktionen bland akademiker, terapeuter, politiker och andra professionella, samt inte minst bland de utbrända själva?
Målsättningen för serien är att så konkret som möjligt visa hur socialpsykologiska teorier kan bidra till människors rehabilitering vid diagnoser som utmattningssyndrom och utmattningsdepression. Därför utgår jag till stor del från mina egna erfarenheter och kunskaper, både som utbränd och som socialpsykologiskt intresserad. Snart fem år efter ”väggen” och nio år sedan mitt intresse för socialpsykologi väcktes.
Så har jag sakta men säkert rullat igång nåt slags program inom ramen för min KBT-behandling. I fokus står i första hand att hitta olika strategier för att bättre klara av att vistas i större grupper av människor, i andra hand att mildra eller helt häva de formidabla ”tankekaruseller” som brukar sätta igång om jag råkar vakna under natten och som hindrar mig från att somna om. I varje fall ända tills klockan är ungefär en kvart innan väckningsdags, för just då brukar jag ha somnat in så sött, så sött… Med konsekvensen att jag mår som en urvriden trasa, trött och stressad, när det är dags att stiga upp…
I förra veckan hade jag min första sittning med
En dag när jag cyklade till jobbet slog det mig så där som jättebra idéer brukar slå en att jag förmodligen skulle tjäna på att ändra min attityd till planerad verksamhet. Jag avser då framför allt den stress som exempelvis uppgifter i en kalender kan bidra till för min del. I varje fall som regel.
Tänk att i allt elände, har man ändå inte den förbaskade förmågan att ändå hitta en liten, liten ljuspunkt?!
Med risk för att låta exakt hur knäpp som helst vill jag nu offentliggöra ett stort framsteg i min arbetslivsinriktade rehabilietering: Jag har erövrat pesonalrummets kaffebryggare!
Finns det någon större och mera ödesmättad fråga än frågan Vad vill jag?
I anslutning till mitt föregående blogginlägg har jag sedan i lördags ägnat mig åt ett nytt mentalt redskap