Den behandling som erbjuds för icke-fysiska åkommor domineras så gott som fullständigt av olika slags indi- vidualterapier. Frågan är om det är det enda individen behöver i ett samhälle som sedan länge präglas av ökad individualisering och därmed isolering?

Jag inleder härmed en ny serie av blogginlägg som handlar om hur sjukvården behandlar, eller undlåter att behandla, så kallade mentala sjukdomar. Men det handlar inte endast om sjukvården, utan i minst lika stor utsträckning om samhället vi lever i och dominerande föreställningar om friskhet, sjukdom, människan och samhället. Mitt mål är dels att utifrån serien småningom formulera debattartiklar till ledande morgon- och kvällstidningar, dels att i dem lyfta fram socialpsykologiska perspektiv som mycket väl kan komplettera dagens terapimetoder. Artiklarna kommer att, liksom inläggen, främst skjuta in sig på behandlingen av utbrändhet.

I detta inledande inlägg i serien skissar jag grovt på några huvudsakliga tankegångar, vilka jag i kommande inlägg hoppas kunna utveckla och fördjupa. Tankegångarna kan sammanfattas på följande vis:

• Några brister i dagens behandling av utbrändhet
• Förslag på socialpsykologiska perspektiv i behandling av utbrändhet
• Hur socialpsykologiska perspektiv kan komplettera och utveckla dagens metoder i behandling av utbrändhet
• Implikationer av att ha socialpsykologiska perspektiv med i behandling: hur blir reaktionen bland akademiker, terapeuter, politiker och andra professionella, samt inte minst bland de utbrända själva?

Målsättningen för serien är att så konkret som möjligt visa hur socialpsykologiska teorier kan bidra till människors rehabilitering vid diagnoser som utmattningssyndrom och utmattningsdepression. Därför utgår jag till stor del från mina egna erfarenheter och kunskaper, både som utbränd och som socialpsykologiskt intresserad. Snart fem år efter ”väggen” och nio år sedan mitt intresse för socialpsykologi väcktes.

Så har jag sakta men säkert rullat igång nåt slags program inom ramen för min KBT-behandling. I fokus står i första hand att hitta olika strategier för att bättre klara av att vistas i större grupper av människor, i andra hand att mildra eller helt häva de formidabla ”tankekaruseller” som brukar sätta igång om jag råkar vakna under natten och som hindrar mig från att somna om. I varje fall ända tills klockan är ungefär en kvart innan väckningsdags, för just då brukar jag ha somnat in så sött, så sött… Med konsekvensen att jag mår som en urvriden trasa, trött och stressad, när det är dags att stiga upp…

Nå. I det första fallet handlar det inte om ångest inför situationen som sådan. Istället handlar det om att orka koncentrera mig tillräckligt länge, att klara av sorl och andra ljud som människor ger ifrån sig… Eller något bättre preciserat: att kunna fokusera koncentrationen genom att stänga ute  intryck som vill tränga sig på men som jag förmodligen inte är betjänt av. Som det har blivit nu — 4,5 år efter ”väggen” — så har jag ändå en rätt skaplig koncentrationsförmåga, men jag har svårt att fokusera den. Det mesta runt omkring mig är ungefär lika viktigt, med andra ord… Vilket självklart tröttar ut mig. Här kan det handla om att medvetet ”stänga av” vissa intryck, exempelvis genom att blunda eller att använda öronproppar som ändå släpper igenom lite ljud. Metoder som jag har tillämpat tidigare under min rehabilitering. Men det kan också handla  om att styra in koncentrationen på ett aktivt mentalt/fysiologiskt sätt, exempelvis genom att föra anteckningar när jag sitter  i möten. Mm, här behöver fler strategier hittas på!

I förra veckan hade jag min första sittning med min KBT-terapeut, något jag har väntat på i fyra år…

Ja, det var bland det första jag berättade för honom, den gode Lars Ström, eftersom det var vad som slog mig på vägen dit. Jag brukar inte göra mycket väsen av mig, brukar inte klaga särdeles ofta men nu när det slog mig så tydligt kunde jag inte låta bli att bli arg. ”Hur i helsefyr är det möjligt att någon får gå i över fyra år i väntan på att komma till en terapeut?!”

”Något måste vara vansinnigt fel!”, blir förstås en spontan följdtanke likväl som tanken ”Är det mig det är fel på?”. Vad är det som gör att någon kan harva i landstingsköer utan att något händer? Gäller det bara det här landstinget, dvs. Västmanlads landsting, eller ser det ut så i hela landet?

Mm, det hela framstår som alltmer absurt för min del. Men känslan av att det är mig det är fel på kan jag aldrig helt och hållet göra mig kvitt, för det är som om det vore symtomatiskt för mig… T.ex. tog det 1,5 år efter att jag ”väggade” innan jag äntligen blev utredd och sedermera fick diagnosen utmattningssyndrom – ett och ett halvt år!!! Och ändå gjorde jag vad som stod i min makt: bytte inte bara familjeläkare utan också vårdcentral, hade kontakt med patientnämnden, anmälde mina tidigare familjeläkare till HSAN för felbehandling (dvs. ingen behandling alls) osv.

Nåväl. Nu är jag då ändå på G !

En dag när jag cyklade till jobbet slog det mig så där som jättebra idéer brukar slå en att jag förmodligen skulle tjäna på att ändra min attityd till planerad verksamhet. Jag avser då framför allt den stress som exempelvis uppgifter i en kalender kan bidra till för min del.  I varje fall som regel.

Ungefär så här går min tanke om detta nu: Jag har en ganska tydlig tendens av att känna mig tvungen att göra det som jag tidigare har noterat i min digitala kalender (jag använder endast sådana sen åtskilliga år).  Och tvång är nåt jag alltid har hatat, eftersom det känns som att vara snärjd och ofri. Trots att det, som i det här fallet, är jag själv som kanske föregående dag har planerat in nåt must-to-do i kalendern och när jag gjorde det så kändes det välan bra och klokt på nåt sätt… Men så när nästa dag väl infinner sig och det jag har noterat väl ska utföras, nej, då VILL JAG INTE vara med längre! Sådan är i varje fall allt som oftast min omedelbara känslomässiga reaktion, men det är klart att jag har lärt mig diverse strategier genom livet för att överkomma denna känsla… Dock lämnar den mig ofta inte helt och hållet, utan ligger kvar där och skvalpar ända tills uppgiften väl är avklarad. Och när den väl är det, då har jag svårt att känna mig ärligen nöjd med det jag har gjort eftersom jag inte känner att jag uträttat något av värde — det enda jag har gjort är att eliminera ytterligare ett tvång i mitt liv!

Ha! Vad illa det där såg ut då! Mycket värre än hur min tanke lät inför mitt inre… Men ibland skadar det inte att se sina tankar ”i tryck”…

Nå. Vad jag tänkte på vägen till jobbet var så här: Kan jag inte se de inplanerade must-to-do-uppgifterna som en slags tröst istället, eftersom de ju hjälper mig att staka ut dagen och därmed förutse den kommer att te sig? Kan jag inte känna att de i själva verket bidrar till en trygghet, eftersom jag tack vare dem slipper fundera på vad jag ska göra av min dag?

Jag vet inte hur, men i nästa ögonblick kom jag att se mig som en av hundarna i Cesar Milans ”Mannen som pratar med hunder” eller Fredrik Steens ”Hundcoachen”…

Tänk att i allt elände, har man ändå inte den förbaskade förmågan att ändå hitta en liten, liten ljuspunkt?!

För en och en halv vecka sedan daskade jag rätt in i en ännu ihållande depression. En ganska typisk vårdepression, triggat av alla de måsten som kan förknippas med vår och vackert väder. Ändå kan jag sitta här idag och känna mig begeistrad över kommunicerande kärl…

Den depressionsutlösande händelsen bestod i att den ohängde draveln här hemma — den som i andra sammanhang emellanåt omnämns som tonårssonen — skulle curlas runt på sina eviga mineraljakter och jag hade faktiskt glömt hur mycket det är som behöver fixas och donas med för att få det att fungera. Jag tänker inte rapa upp exakt hur mycket det handlar om, utan låt oss stanna vid en förståelse av att det är mycket. Därtill är draveln ifråga synnerligen trög att fatta vad han bör göra och förbereda för sitt eget bästas skull, varför jag fick ta de bitarna också — exempelvis lämplig klädsel, packning av verktyg, veta vart vi ska ta vägen m.m.

Inför årets första mineraljakt var vi dessutom begåvade med en GPS, som är tänkt att användas just vid mineraljakter. Främst beroende på att de flesta gamla nedlagda gruvorna ligger rakt ut i tjottahejti, och knappast är utmärkta vare sig på vanliga kartor eller med skyltar på vägen dit. Så det blir till att leta upp dem på Länsstyrelsernas GIS-tjänst för att knappa in de geografiska koordinaterna, vilka i den lokala amatörgeologiska föreningens tidning angivits i RT90-format, för att få ut i dem i ett format som passar nämnda GPS — longitud och latitud enligt WGS84. Därtill ville jag ha en backup i form av kartutskrifter över området, samt över vägarna dit, för helt bekväm kände jag mig ännu inte i tilliten till GPS:en…

Allt! Absolut allt! Ja, så mycket var det som i det läget började krångla. Värsta stressen trodde jag var över — haha — eftersom detta lilla var det som återstod att göra innan vi for iväg. Men, det här blev den fundamentala droppen som fick stresströsklarna att klappa ihop som korthus. Tittskåpet på Länsstyrelsernas webbplats fungerade knappt, det gick nätt och jämnt knappa in koordinaterna och att skriva ut… Hahahaaa, nej det blev bara skrutt på skrivaren, som självklart hakade upp sig och bara spottade ut en massa mer eller mindre tomma sidor — meningslösa var de hur som helst. Så jag in på skrivarserverdatorn för att rensa bort utskrifterna i skrivarkön. Det låter lätt, men är nästan alltid en källa till stress att hitta rätt i menyerna, välja rätt alternativ och sedan lyckas hantera programmet för utskriftskön. Därtill var jag tvungen att första logga in… Summa sumarum: Det tog en massa tid, alltmedan skrivaren fortsatte att spotta ur sig meningslösheter. Övergick således till ett mera handgripligt men framför allt snabbare sätt: Skrivarens strömbrytare.

Med risk för att låta exakt hur knäpp som helst vill jag nu offentliggöra ett stort framsteg i min arbetslivsinriktade rehabilietering: Jag har erövrat pesonalrummets kaffebryggare!

Tänk så det kan gå… och hur lätt det kan gå ibland . Bara tiden är mogen för handling så skingras plötsligt problemen, även om de för en utomstående kan framstå som hur banala som helst…

Ett av mina vardagliga problem på jobbet har kretsat kring kaffebryggaren, eller rättare sagt den sociala situationen kring densamma. Sen jag började arbeta den 1 juni förra året så har jag löst det genom att ha med mig en egen termos med kaffe, så att jag kan dricka närhelst jag så önskar utan att behöva engagera — eller ens riskera att engagera — någon annan i det.

För det är just det som har varit kärnan av problemet: Risken att behöva tänka på om andra förväntar sig att jag sätter på kaffe till dem med när jag ändå sätter på kaffe,  eller tvärtom att behöva kolla med andra om det är OK om jag tar en slatt ur kannan som redan står på… Att över huvud taget umgås med tankarna på det har varit hur slitigt som helst, känslan känns igen som den apati som slog till första tiden som utbränd så fort jag kände av omgivningens oftast outtalade krav och förväntningar. Märkligt hur länge sådant kan sitta i .

Lösningen den här gången kom efter en veckas sjukskrivning p.g.a. förkylning, samt ett resonemang med mina jämlikar i Tema UTBRÄND:s forum angående ett stort avdelningsmöte som inträffar nästa vecka. Ett möte med många människor på en och samma plats, därtill mycket pratsamma sådana. Med andra ord en av de värsta och mest utröttande miljöer som jag kan befinna mig. Så jag hade en del att fundera på, inte minst eftersom avdelningschefen var tydlig med att hon ville att så många som möjligt skulle vara med och att man var tvungen att meddela henne personligen sina motiv för att inte delta. Motiv som hon dessutom förutsatte var goda…

Nå. Efter diskussion med jämlikarna klarnade en tillräckligt bra lösning fram: Jag skulle meddela henne att jag ska vara med halva dagen, samt därtill förklara varför. Så gjorde jag också via mail första dagen efter sjukskrivningen, och fick ett glatt svar tillbaka om att det var helt OK . Det kändes så jädra gött, såväl diskussionen i forumet som responsen jag fick tillbaka. Så innan jag for till jobbet nästa dag kändes det bättre än nånsin att bege sig till jobbet, och jag bestämde mig tidigt för att skippa termosen. I synnerhet som jag brukar vara först på jobbet, och därför kan passa på att sätta på en panna kaffe utan att någon annan ens behöver bry sig…

Visst är det lite fusk, men det är ändå ett fall framåt för min del . Det är som om mina rumsliga domäner på jobbet har vuxit lite granna i och med det, det känns mera som ”hemma” om jag så säger. En härlig trygg känsla .

Om Du har lust att blogga med oss, så tveka inte att meddela oss det ! Enklast gör Du kanske det genom att använda vårt ordinarie kontaktformulär eller genom att kommentera detta inlägg!

Välkommen, blogger !

Fortsätter på den tråd som jag började nysta på här senast…

Låg just i ett varmt bad efter en stunds pugilistträning med sandsäcken här i hallen, när jag kom på en kort formulering som gott kan fungera som ett mantra för mig ett tag framöver: Jag är vad jag vill!

Låter ju inte så märkvärdigt kanske, men det är utifrån det jag tidigare har skrivit om hur man kan formulera kärnan i sin identitet i livets olika faser. Jag syftar då förstås på t.ex. Erik Hombuger-Eriksson och hans teori om de egenskaper som man som individ behöver integrera i sitt psyke för att fungera väl i det västerländska samhället.

En av de grundläggande egenskaperna, eller snarare formuleringarna om dem, är Jag är vad jag kan. Något som grundläggs i tidig skolålder och sedan hänger med livet ut, tillsammans med andra delar som tillkommer allteftersom livserfarenheternas ”ryggsäck” fylls på. Men innan man kommer så långt så kan man finna sig i en fas av Jag är vad jag vill, vilket formodligen hör trotsåldern till eller nåt … och just där befinner jag mig nu .

Nå, skämt å sido. Det är ett annat Jag är vad jag vill som jag syftar på. Något som jag menar behöver föregå det prestationsbaserade Jag är vad jag kan. Ty, vad jag kan är endast en verkan, en effekt, av vad jag vill. Därför tycks det mig så solklart att man bör fokusera på det man vill, inte det man kan. Och det är den frågan man ständigt behöver svara på: Vad vill jag?

Har man tillräckligt kloka föräldar när man växer upp så är det just den frågan som dessa bör ställa till det lilla barnet – Vad vill du? Och inte frågan Vad kan du?, eller andra utsagor som kretsar kring kunnandet. När jag växte upp var det ständigt något jag fick höra – Det där klarar du aaaaldrig! Upplyftande, inte sant?

Finns det någon större och  mera ödesmättad fråga än frågan Vad vill jag?

För mig har det i varje fall varit en fråga av väldigt stora mått, och därför har den alltid skrämt mig på något vis. En fråga som framstår som livsavgörande i samband med stora val: Val av gymnasieskola, val av arbete, val av högskoleutbildning, val av arbete igen, val av partner, val av bil, val av bostad, val av… Ja, listan kan göras oändlig om man så vill. Och kanske finns det en poäng i att ta med frågan ned, in i minsta detaljhändelse i livet? Vad vill jag i detta nu, och vad vill jag uppnå strax? Inte minst i syfte att avdramatisera frågeställningen. Så har jag gjort de sista dagarna, och det har faktiskt gjort skillnad – till det bättre .

Att jag hamnade där berodde på en tankemässig syntes, en blandning av tre tankar eller snarare minnen.

• Dels minnet från en del av min ännu ej klara magisteruppsats i sociologi, där jag i metodavsnittet skriver om Jonathan Potters socialkonstruktionistiska syn på människans tillämpning av språket. Bl.a. pekar han på något tämligen självklart, nämligen att språkets praktiska natur är att åstadkomma något, att språket utgör ett medium för handlingar. Tänker man på språket på det viset, inte minst när det gäller ens eget bruk av språket, så medvetandegör man varför man säger det man säger – vilket medför att man inför varje ny utsaga i fortsättningen måste bestämma sig för vad det är man vill med det man just ska säga. Viket kan framstå som något  självklart för många, men för mig har det inte varit så. Jag är nog inte tillräckligt mycket en gesellschaftmänniska, vilket då blir mitt svar på varför det inte har varit det. Att, som det står i Wikipedia, ”Gesellschaft is maintained through individuals acting in their own self interest”. Det har alltid känts mig så fel, emedan ”individuals in Gemeinschaft are regulated by common mores, or beliefs about the appropriate behavior and responsibility of members of the association, to each other and to the association at large” har känts så rätt. Men, det kanske är ett gesellschaftliggörande som krävs för att kunna fungera i vårt samhälle av idag? Det är vad jag tänker undersöka nu i mitt eget liv, helt och hållet för min egen skull.
• Dels var det ett annat minne från min uppsats, men denna gång hämtat från teoriavsnittet där Mats Börjesson och Eva Palmbladh, samt Anette Carstens, menar att välfärdsarbetare (socialarbetare, lärare, behandlingsterapeuter m.fl.) av idag till väldigt stor del arbetar med klienternas vilja. Eller snarare den ”rätta” viljan att handla på ett sätt som överensstämmer med samhälleliga, läs arbetssamhällets, normer. Samt hur denna vilja möjligen kan förflytta hinder för klientens förmåga att begå dessa handlingar. Utifrån detta kom mina tankar att kretsa kring att det förstås inte är något typiskt endast för välfärdsarbetarens arbetsinnehåll, utan det gäller ju för det mesta i samhället över huvud taget – den centrala frågan om vad man vill. Den återkommer jämt och ständigt, oavsett sammanhang…
• Dels var det minnet från nästan alla mina sociala kontakter i livet, vari jag så gott som alltid varit den inlyssnande och därmed relativt passive. Vilket är ett annat sätt att beskriva en person som ständigt får sina gränser överkörda, så till den milda grad att vederbörande snart nog inte själv vet var dennes psykologiska och etiska gränser går. Och sen när det verkligen gäller, när väl de stora livsavgörande valen ska göras, då står vederbörande där som ett fån och varken vet det ena eller det andra när det gäller den egna viljan.

Dags för en förändring med andra ord, för min högst personliga del! I varje litet ögonblick är det frågan Vad vill jag nu? som ska gälla ett tag framöver. Kanske, kanske, kanske kan jag därigenom bli duktigare på att veta vad jag vill. Kanske något mera målmedveten.

Mm, fan tro’t. Men försöka duger !

I anslutning till mitt föregående blogginlägg har jag sedan i lördags ägnat mig åt ett nytt mentalt redskap . Nytt och nytt, förnixen… Det finns säkert många olika begrepp för det redan, så det är inget nytt i sig. Säkert har tänkare som ägnat sig åt exempelivs mindfulness- och ”älska dig själv”-mantran säkert formulerat det tusen gånger bättre än det puttiga som jag lyckas åstadkomma här i min egen lilla ankdamm. Men inte desto mindre är det ännu en vall som brutits ned, ännu en barriär som rivits och med det har ännu en ny aha-idé kläckts: Love Do, not Love Done! På svenska kan det bli nåt i stil med Älska att göra det, inte att ha det gjort!

Vad mantrat handlar om är att jag har insett styrkan och glädjen i att göra saker – hur små och vardagliga de än månne vara. Att jag, så att säga, lever med i görandet. Att mina tankar stannar vid det jag gör, här och nu, och inte glider iväg som de brukar in i en mer eller mindre långsiktig framtid. Eller annorlunda uttryckt: Att det mentala fokuset ligger på här och nu, i varenda liten rörelse som min kropp åstadkommer i görandet. Det är en märkligt kraftfull glädje i det, och den har jag gått som hög på några dagar nu .

Jag har nämligen hela mitt liv haft en benägenhet att befinna mig i en tidsmässig framkant av det mesta jag har gjort. Jag har liksom alltid legat steget före, har nästan alltid haft målet klart för mig innan jag satt igång med själva görandet. Ofta handlar det om kreativ verksamhet, där jag i ett tidigt skede inför mitt inre kan visualisera slutresultatet och det är denna vision som det sedan gäller att också realisera. Relativt ofta händer det att det reella görandet inte lyckas nå fram till visionens perfektion, och detta har naturligtvis följts av frustration, besvikelse och emellanåt ilska. Men det kan också handla om så simpla saker som att diska: Jag har älskat att ha disken gjord, inte att göra den. Och varje påminnelse om det tråkiga i görandet, varje operfektion fram till det hägrande målet den gjorda disken har lett till omedelbar frustration. Vilket naturligtvis har smolkat den glädjebägare som jag till slut lyckats frambringa när jobbet väl är gjort.

Nu kan jag till och med älska varje liten stånkande armhävning jag lyckas få till. Inte illa va ?! Och det ger faktiskt resultat… Något bättre än för den här stackarn, som mest ser ut att bita i gräset :