I förra veckan hade jag min första sittning med min KBT-terapeut, något jag har väntat på i fyra år…

Ja, det var bland det första jag berättade för honom, den gode Lars Ström, eftersom det var vad som slog mig på vägen dit. Jag brukar inte göra mycket väsen av mig, brukar inte klaga särdeles ofta men nu när det slog mig så tydligt kunde jag inte låta bli att bli arg. ”Hur i helsefyr är det möjligt att någon får gå i över fyra år i väntan på att komma till en terapeut?!”

”Något måste vara vansinnigt fel!”, blir förstås en spontan följdtanke likväl som tanken ”Är det mig det är fel på?”. Vad är det som gör att någon kan harva i landstingsköer utan att något händer? Gäller det bara det här landstinget, dvs. Västmanlads landsting, eller ser det ut så i hela landet?

Mm, det hela framstår som alltmer absurt för min del. Men känslan av att det är mig det är fel på kan jag aldrig helt och hållet göra mig kvitt, för det är som om det vore symtomatiskt för mig… T.ex. tog det 1,5 år efter att jag ”väggade” innan jag äntligen blev utredd och sedermera fick diagnosen utmattningssyndrom – ett och ett halvt år!!! Och ändå gjorde jag vad som stod i min makt: bytte inte bara familjeläkare utan också vårdcentral, hade kontakt med patientnämnden, anmälde mina tidigare familjeläkare till HSAN för felbehandling (dvs. ingen behandling alls) osv.

Nåväl. Nu är jag då ändå på G !