Den behandling som erbjuds för icke-fysiska åkommor domineras så gott som fullständigt av olika slags indi- vidualterapier. Frågan är om det är det enda individen behöver i ett samhälle som sedan länge präglas av ökad individualisering och därmed isolering?

Jag inleder härmed en ny serie av blogginlägg som handlar om hur sjukvården behandlar, eller undlåter att behandla, så kallade mentala sjukdomar. Men det handlar inte endast om sjukvården, utan i minst lika stor utsträckning om samhället vi lever i och dominerande föreställningar om friskhet, sjukdom, människan och samhället. Mitt mål är dels att utifrån serien småningom formulera debattartiklar till ledande morgon- och kvällstidningar, dels att i dem lyfta fram socialpsykologiska perspektiv som mycket väl kan komplettera dagens terapimetoder. Artiklarna kommer att, liksom inläggen, främst skjuta in sig på behandlingen av utbrändhet.

I detta inledande inlägg i serien skissar jag grovt på några huvudsakliga tankegångar, vilka jag i kommande inlägg hoppas kunna utveckla och fördjupa. Tankegångarna kan sammanfattas på följande vis:

• Några brister i dagens behandling av utbrändhet
• Förslag på socialpsykologiska perspektiv i behandling av utbrändhet
• Hur socialpsykologiska perspektiv kan komplettera och utveckla dagens metoder i behandling av utbrändhet
• Implikationer av att ha socialpsykologiska perspektiv med i behandling: hur blir reaktionen bland akademiker, terapeuter, politiker och andra professionella, samt inte minst bland de utbrända själva?

Målsättningen för serien är att så konkret som möjligt visa hur socialpsykologiska teorier kan bidra till människors rehabilitering vid diagnoser som utmattningssyndrom och utmattningsdepression. Därför utgår jag till stor del från mina egna erfarenheter och kunskaper, både som utbränd och som socialpsykologiskt intresserad. Snart fem år efter ”väggen” och nio år sedan mitt intresse för socialpsykologi väcktes.